Under en längre tid har jag önskat att förvalta minnet av min mamma i min konst, men har fått kalla fötter varje gång. Det är svårt att prata om döden. Obekvämt. Man slutar prata helt tillslut. Men jag tror att det är en god egenskap att utveckla. Genom att ha en dialog om minnena, och på så sätt föreviga henne har jag hittat min väg till acceptans och ro.
Hon berättade om Den Gyllene Regeln, att jag skulle behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Hennes önskan var att jag skulle växa upp till en empatisk person.
Först nu känns det som att jag har lyckats komma min mamma närmare än vad jag vågat göra på över 20 år. Under denna tid har jag fått en bättre förståelse för hur jag ska kunna tolka hennes tankar och känslor i sakerna hon har lämnat kvar. Reliker som teckningar, foton, inspelningar, texter och glasmålade nattlampor.
I denna gestaltning gör jag ett första försök i att ge henne en röst igen.
