Gustav Thorn
Kan man leva med sig själv om man säger att man förstår när någon berättar om något de har upplevt, när man själv inte har varit med om samma sak? Får man det? Jag tror inte att man förstår vad någon menar när de berättar om något de varit med om om man själv inte upplevt samma sak. Vi söker medkänsla och bekräftelse och vi tar emot och ger vidare, men är det för att den man frågar svarar rätt eller för att en gemensam upplevelse för oss samman som det känns bra i själen?
Jag tror inte att det räcker med att fråga och svara rätt för att fatta. Jag tror inte att folk kan ta del av något bara genom någon annans ord. De kanske kan se bilder i huvudet och närma sig en version av vad de tror att personen mitt emot dem pratar om. Men det är fortfarande i dem som bilden i deras huvud har uppstått. Nöjer de sig så eller ställer de följdfrågor för att de är ärligt nyfikna på personens upplevelse? Ställer de inga följdfrågor för att de skiter i vad personen upplevt, eller tycker de att personen delar med sig på en för djupgående nivå, så pass att dem blir obekväma? Vill de helst bara att personen skall sluta prata om det jobbiga? Hur långt kan de tänka sig att gå för att slippa höra på det jobbiga? Så långt att det blir jobbigt för den som berättar om det där jobbiga?
Jag tror att vi måste prata om det jobbiga. Vi som upplever det jobbiga kan inte nöja oss med artiga, återhållsamma leenden, snälla händer på våra axlar och försynta “jag förstår”. Tills vi själva kan kontrollera narrativen och ramarna inom vilka de andra kan tolka våra upplevelser kommer de aldrig förstå oss. Hur kan vi beskylla dem för det? De har ju inte upplevt det vi har.
Välkommen till min verklighet. Till mina omständigheter. Kliv in och upplev.
