Så många bokstäver.
Så många ord, meningar, strykningar, brytningar, (horungar), killed darlings.
Efter alla år av skrivande – i journalistyrket, med fanzines, som hobbyprosaist – borde jag inte vara proppmätt nu? Lägga upp fötterna? Låta denna lilla presentationstext bli den sista, beseglande, punkten jag sätter?
Fan heller! Det vore som att tro att det går att undgå döden genom att sluta leva. Jag måste skriva. Av tusen faktiska och inbillade skäl. Men tyngst väger lusten. Lusten till de oskrivna berättelserna som bubblar i blodet. Till de ännu ofödda karaktärer hjärtat längtar efter att få möta. Till alla ord lagda till ord för att bli prosa eller poesi; ömso vacker, ömsom ful, rörande, berörande, upprörande. Oavsett vart denna lust bär mig i framtiden, kommer jag aldrig släppa taget.
Henrik Wising är född 1966. Han tillhör punkgenerationen och drivs av övertygelsen om att allt är möjligt om man lyfter arslet och gör nåt. Henrik bor i Sörmland med fru och barn. Under hösten lägger han sista handen vid sin första roman, en hybrid mellan Nordic noir-krim och skräck. Utställningstexten ”Korridor till underjorden” är en lätt omskriven version av en uppgift i kursblocket Autofiktion och dokumentärt berättande.
Läs Henriks text här.
