Ett förfluten tidpunkt kan aldrig återbesökas, men genom dokumentation kan vi ta del av fragment av vad som varit. Jag externaliserar mina minnen för att organisera och bevara vad som annars riskerar att flyta ihop. Jag försöker bevara, organisera och framför allt sakta ner tiden som passerar, i en kontext där tid är vad som utgör det växande avståndet mellan det och de som finns kvar och inte. Sakerna, minnena, och det förflutna ackumuleras och lägger sig på hög och jag blir översvämmad av de dagar som redan levts. Tiden är obegriplig, och att försöka fånga och bevara ett ögonblick är att likna vid en krampaktig ansträngning att isolera en av alla vågor som rullar iland på en sandstrand. När min hårddisk gick sönder konfronterades jag ytterligare om hur video och foto inte är minnen i sig, utan något artificiellt - ett överdrivet samlande av minnesproteser.
