Luft
Allt bara faller. Tiden står stilla. Där allt finns och ingenting. Du vänder dig åt ena hållet. Du möts av en gräns och inget. Du vänder dig om och allt är borta, allt bara finns, men ändå inte.
Du känner dig fri. Den omfamnar. Lovar om en morgondag där i mellan. Längtan tränger sig djupare, långt bort, något tar tag i.
Allt som fanns och inte finns, mellan tiden som var och inte kom. Allt dröjer kvar, men ändå borta. Fyller allt med sin närvaro här och där, i mellan. Tomhet finns inte. För tiden som var fylldes av allt som finns. Du känns inte men ändå omsluter du, du fyller, mellan tiden, allt.
Allt som var, allt som kom fast det inte fanns. Mellan natt och dagen, ögonblicken, tiden där i mellan.
Den ropar, den viskar, den smeker, den drar, den säger.
”Greppa du människobarn, med din råa styrka.”
Den står där och gäckar.
”Försök att fånga mig, ta tag i mig, känn efter. Precis NU. Fast nyss och här, var nu.”
Till J
dolda under oktobermånens
slängkappa
snuddade vi –
två skymningsfjärilar
vid mörkret
lågmält upprymda
över att rösterna bar
förbi det välbekanta
du sa: jag har ingen kärna
kan aldrig säga ‘det här vill jag’
jag lyser för att andra vill
innerst inne är jag livlös
jag sa: jag har sett dig
när du inte vetat om det
jag har sett dig
i gryningen
tyst och ursinnig
helt på egen hand
bära solen på ryggen
upp över bergen
Narcissismus brukar jag kalla det här ögat. Det är inte första gången jag skapat det. För mig har ögat enbart haft öga för en sak. Men idag bytte den namn.Voyeur. Likt dikten observerar den bara. Bara är, bara ser. Skulpturerna har även temat luft i sig. Allt runt om. Det spelar ingen roll vart den befinner sig, luften är alltid omkring.
Att verkligen leta material och använda två olika akryl, en svart tusch, så dålig lera…kämpigt, men så roligt.
Det plingade till i mobilen, som låg överst i tvättkorgen.
”VMA – Viktigt meddelande till allmänheten! Höga halter av giftig gas har lokaliserats i ditt område. Ta dig fortast möjligt inomhus, stäng dörrar och fönster och invänta vidare information!”
Solana slängde tvättkorgen och rusade mot eko-bostaden, där hon visste att mannen och de två yngsta barnen befann sig.
”Birk! Det larmade!” flåsade hon fram. ”Det är farlig gas i området!” Hon fick pressa fram orden ur strupen, som plötsligt kändes astmatiskt hopsnörpt. När hon mötte Birks blick insåg hon att han också förstod att det här nog var det som de hade blivit varnade för. Hon slet med sig honom med ett omilt grepp i hans flanellskjorta och barnen rycktes upp ur sin fruktstund. De båda vuxna visste att det nu var skyddsrummet som gällde. Fort, innan det blir fullt! När de sprang över gården hördes ”Hesa Fredrik”, signalen som varslade om hot eller olycka. Trettio sekunder signal. Femton sekunder tystnad. Det betydde: Beredskapslarm – en fara för krig. Likt termiter som blivit hastigt uppskrämda ur sina hålor sprang ett femtiotal av ekobyns medlemmar över innergården med ett enda mål i sikte: Skyddsrummet. Birk knuffade ner Solana i källartrappan, in i trängseln av kroppar som anade att det här nog var vad alla hade fruktat. Solana kände sin egen handsvett när hon stenhårt höll ett barn i varje hand. Det var myrstackstjockt i det fuktiga källarutrymmet. Solana och Birk fick lyfta upp varsin flicka för att de skulle få lite luft i de vuxnas ansiktsnivå. Just som ekobyns ledare stängde dörren från insidan slog det Solana – ”Vi har ju inte med de stora barnen!” Birk, som tydligen hade insett samma sak skruvade på sig. Han stirrade stint på Solana, men behöll lugnet hållandes om treåriga Maja, som endast hade strumpbyxor på sig och en T-shirt med bananfläckar.
Ekobyns ledare, som hade ett förflutet inom det militära, hade av styrelsen tilldelats säkerhetsansvaret för hela eko-kollektivet i händelse av krig eller annan hotbild. Han harklade sig i ett försök att låta samlad.
”Ni har säkert hört att det finns någon gas här i området. Jag har inte fått några uppgifter om vad det kan vara, men det kan förstås röra sig om den ryska flerstegsattacken som det har talats om. I så fall vet vi inte hur det blir med elförsörjning och sånt. Få inte panik om lamporna släcks. Jag har några vevficklampor och…
Ledarens röst lät burkig och avlägsen i Solanas öron. Hon hade kastat över Estrid, fyra år, till Birk och de svettiga fingrarna försökte förgäves få kontakt med skolbarnen på mobilen, men det verkade som om ryssarna hade satt mobilnätet ur spel. Solana såg för sitt inre hur de tre storabarnen rycktes med av lärare i en annan skyddsmanöver någon kilometer bort. Hon såg deras uppspärrade ögon. Kände deras hetsiga hjärtslag och förtvivlan över att inte vara nära familjen just nu när farhågorna hade förvandlats till ett faktum.
Solana tappade mobilen mot cementgolvet. Ledaren hade nu börjat visa församlingen hur gasmaskerna skulle användas. Han tog upp en ur en låda, som såg ut att härröra från andra världskriget, och höll upp den över huvudet som en flygvärdinna så att alla skulle se.
”Samtliga ska bära skyddsmask tills vi får nästa meddelande. Jag tror att de ska räcka till alla och vi har också några i barnmodell.”
Solana trängde sig fram och slog på metalldörren.
”SLÄPP UT MIG!!! JAG MÅSTE HÄMTA MINA BARN!!! Hon kände inte igen sin egen röst och ingen annan heller tydligen för det blev knäpptyst i det spända rummet.
Ledaren, som nu höll en gasmask för barn i luften, tittade på henne.
”Jag har fått order om att hålla alla här i skyddsrummet tills det är blåst ”faran över”. Det går tyvärr inte utrymma nu. Det är för vår säkerhet.”
En annan kvinna banade sig också fram ur den ihopträngda folksamlingen.
”Jag måste också få tag i mina barn!!! Hon hade ett blossande stressmärke på halsen och i dekolletaget, under T-shirten, som trasats sönder. Två kvinnor hade förvandlats till tigrinnor som skulle samla in sina ungar, vad det än kostade. Fyra händer bultade nu på metalldörren Det gick hål på knogarna och blodet färgade den grå metalldörren röd. Det var som att de fick del av varandras adrenalin och kampen de gick in i var nu gemensam.
”SLÄPP UT OSS!”
Tomrum 7705
Sol.
Ljus.
Allt fick liv.
Du var
är
inte självklar.
Men du är
här.
Nu. Du är du.
Jag är jag.
Men jag är också du.
Utan dig
finns inget.
Tomrum
hålighet
fasa.
Ett skratt och jag är fullkomlig. En blick och jag vet.
Du är min
hela värld.
VagganBalsaträ, akvarellfärg, bomullstyg, spets,
miniatyrnalle. 13,5 x 6,5 cm
Jag drog det ljusblå täcket över min sargade kropp och kröp ihop, som för att skydda mig från ondskan som huserade i vår lägenhet. Rummet var nedsläckt och den andra sidan av sängen var tom. Jag behövde inte känna efter med handen, stillheten i lägenheten var bevis nog.
Under täcket skakade min kropp ohämmat och det spelade ingen roll att jag var fullt påklädd. Det var som att kylan i lägenheten tagit sig in i min kropp och angripit min insida. Jag föreställde mig den alldeles svart av köldskador. En insida som i åratal glittrat av frostkristaller, ovetandes om skadan som brett ut sig där under tills det var för sent.
Jag la armarna om mina ben och fokuserade på andningen, hoppades att det skulle distrahera mig tillräckligt länge så att jag skulle kunna somna och den här gången vakna
när tiden läkt de sår som aldrig gavs möjlighet att läka. In. Ut. In. Ut. Jag fyllde lungorna och släppte långsamt ut luften, men hjärtslagen slog sig ändå fram i mig likt en galopperande vildhäst och krävde att få transformeras till tårar och skrik. Som att min själ inte orkade bära mer. Som att den krävde att få ventilera sin börda för att överleva.
Jag fortsatte andas. In. Ut. In. Ut. Som att det var det enda jag var kapabel till, men den skenande vildhästen vägrade låta sig tyglas. Hur kunde det ha gått så här snett?!
Den skärpa jag upplevt dagen innan var ingenstans att finna. Det hade krävts att jag stått mellan liv och död för att få klarhet, men när döden inte längre var annalkande blev allt suddigt igen. Det var som att svaret på en fråga jag ännu inte ställt fanns inom mig, men var gång jag närmade mig det uppstod en tankemässig oordning och svaret flydde från mig.
Den galopperande vildhästen fick följe av en hel flock med likasinnade när reprisen från gårdagen fortsatte spelas upp likt diabilder inom mig. De tomma ögonen. De hårda handflatorna mot min bröstkorg. Det kalla vattnet som fyllde mina lungor och pressade undan det sista syret. Och tystnaden. Tystnaden som så många gånger tvingat ner mig på knä.
Så jag kramade hårdare om mig själv, slöt ögonen och intalade mig själv att allt skulle bli bra om jag bara fortsatte andas.
Jag knöt dig isblå takrosetter
