Jag skriver detta på mitt fjärde skrivläger med Mian Lodalen och Sara Lövestam på Svartsö i Stockholms skärgård. Den text ni får läsa härstammar från en novellsamling som föddes ur ett handledningssamtal med just Sara Lövestam, på lägret sommaren 2020. Novellerna utspelar sig under samma dygn i samma trappuppgång, och består av nedslag i grannarnas liv. Men jag kunde inte riktigt släppa två av dem. Hur hamnade de där? Så jag backade bandet, och började skriva vad som hände innan de träffades. Det visade sig att det fanns en hel roman att skriva.
Resultatet blev den scen ni får läsa här, öppningsscenen i en roman om relationer, vardagsångest och psykisk misshandel – motsatsen till feelgood, skulle man kunna säga.
Romanen är i det närmaste färdig. Vad som kommer hända med novellsamlingen vet jag inte. Kanske får den fortsätta vara bara just detta, en samling inblickar i dessa människors liv under ett och samma dygn. Kanske får flera av grannarna egna romaner. De har alla en egen historia att berätta, så varför inte?
