Ordet har alltid varit en självklar byggsten i mitt liv. Vare sig det har gällt att ta del av någon annans tankar, eller att försöka beskriva mina egna. När jag var barn skrev jag helt fiktiva berättelser som utforskade aktuella ämnen såsom vänskap, självkänsla, delaktighet och utanförskap. När jag sedan blev ung vuxen kom jag i stället att använda skrivandet i terapeutiskt syfte för att bearbeta mina känslor. Relationer, uppbrott, svek och självtvivel bröts ned i minsta molekyl. Ofta med bombastiska uttryck och dramatiska formuleringar.
Idag gör jag lite av varje, beroende på vad jag har lust för.
Denna text kom till tidigt under läsåret. Uppgiften var att fokusera på gestaltning, något som verkligen tryckte mig utanför det bekväma och breddade perspektivet för vad det är att berätta en historia. Att ibland leda läsaren med en utsträckt hand, och ibland låta den falla fritt.
